Jag har nyss återvänt till mitt arbetsbord efter en fältauditering för skogscertifiering. De senaste två veckorna har jag vistats i skogen runt om i Finland i sällskap av auditeraren (och några myggor) för att kontrollera, att skogsägarna i vår certifieringsgrupp och vi själva i Metsä Group har fungerat enligt certifieringsstandarden i skogen, särskilt i fråga om ekologiska och sociala krav. Om det framkommer avvikelser eller direkta fel, förbättras verksamheten.
Då man betraktar skogen med auditerarögon blir det klart, på hur många sätt certifieringen syns i våra skogar. Till exempel trädgrupper som står kvar på avverkade områden, enskilda rottorra träd eller sälgar står inte kvar av en händelse, utan de har lämnats kvar med avsikt. Naturvårdsträd och död ved är de viktigaste elementen för att öka mångfalden i ekonomiskog. De erbjuder skydd, näring och en grund för bildandet av död ved som är viktig för så många arter. Asp, sälg och ädla lövträd är särskilt nyttiga naturvårdsträd.
Allt som allt är inställningen till lövträd numera en helt annan än under tidigare årtionden, då man helt ville bli av med lövträden eftersom man ansåg att de hindrade tillväxten för ekonomiskt värdefullare träd. Även om tanken på ”skräpträd” fortfarande skulle leva kvar, ställer certifikaten krav på att lövträd ska sparas i olika skeden av skogsvården.
En av certifieringens specialiteter är brunnen skog, som med sitt karga utseende kan uppröra en oinsatt. Avsikten med hyggesbränning och de flesta andra certifieringskraven, är att förbättra mångfalden och skapa livsmiljöer för de arter som är beroende av brunnen ved.
Skogscertifikaten förutsätter skyddszoner mot vattendrag för att förhindra näringsämnesurlakning och för att bevara mångfald och landskapsvärden. Certifieringen identifierar också de livsmiljöer som är allra viktigast för mångfalden. Skogsproffsens sakkunskap får betydelse för identifiering av sådana objekt och till exempel koncentrering av naturvårdsträd kring naturobjekt.
Tyngdpunkten för de sociala kriterierna har i år varit personalens kunnande och rejäla arbetsförhållanden. Auditeraren har kontrollerat dessa krav genom att intervjua skogsvårdens och virkesdrivningens arbetare i fält och dessutom som pappersexercis och hos myndigheter kontrollerat att vi tar ansvar för de anställdas rättigheter och kunnande genom hela kedjan.
I ärlighetens namn ska det dock erkännas, att många av certifieringens krav skulle ha uppfyllts också utan standardisering då världen förändras. Certifieringsstandarderna är dock strängare än lagens krav. Lagstiftningen i ett enskilt land är inte heller tillräcklig för att informera den internationella marknaden om hållbar och ansvarsfull skogsvård, utan det sker via certifikaten. De nationella standarderna är resultat av förhandlingar mellan parter och förenar därmed ekologiska, sociala och ekonomiska aspekter. Detta förbättrar också certifikatens acceptans.
Tack vare certifieringen har naturhänsyn i ekonomiskog blivit den rådande trenden inom skogsbruket. Utan certifiering skulle skogsnaturen sannolikt må sämre än för närvarande och kvaliteten på skogsbruk och naturhänsyn skulle säkert vara brokigare än idag. Ändå försöker vi i certifieringens anda göra saker bättre, både i skogen och i fråga om kontinuerlig utveckling av certifikaten.
Under auditeringsrundan har det varit en glädje att se att skogsägare runt om i landet och vi själva har arbetat med eftertanke, professionellt och mångfaldigt i skogen – på det sätt som certifikaten förutsätter både ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Det kräver också de företag som köper våra produkter av nordligt trä.