Jari Pajala, skogsexpert på Metsä Group, hade studerat höjdkurvorna på kartan redan i samband med att han gjorde upp anbudet för virkesaffären, och misstänkte att det möjligen kunde finnas en solexponerad sluttning på skiftet.
Stämplingen låg i Vaala kommun, i östra änden av den höga kullen Rokua, och Pajala hade köpt den av skogsvårdsföreningen i oktober.
”Efter affären kollade jag situationen i fält, och där hittade jag faktiskt ett fint objekt”, berättar Pajala.
I sydsluttningen växte tallskog och det fanns soliga luckor här och där. Redan i den första luckan Pajala besökte kunde han identifiera flera indikatorarter för solexponerade sluttningar, som backtimjan, plattlummer och backstarr.
”Jag hittade nästan alla indikatorarter för den här typen av områden.”
En solexponerad sluttning är en solbelyst, torr och vanligen karg livsmiljö där det i allmänhet växer ett glest tallbestånd. Marken är täckt av lavar, mossor och ris. För växt- och insektsarter som kräver en solexponerad miljö är det här en livsviktig livsmiljö som blir alltmer sällsynt.
"Många arter som är typiska för solexponerade sluttningar är nuförtiden hotade eftersom sluttningarna har skötts som ekonomiskog och trädbestånden har blivit mer slutna”, säger Pajala.
Sommaren 2024 deltog Pajala i en utbildning som anordnades av Metsä Group, där man lärde sig att identifiera solexponerade sluttningar och sköta dem på rätt sätt. Metsä Group rekommenderar sina ägarmedlemmar att sådana solexponerade sluttningar som har förutsättningar att fungera som livsmiljöer för arter knutna till de här miljöerna behandlas med lämpliga naturvårdsmetoder. Åtgärderna är frivilliga och beslutet fattas av skogsägaren.
Naturvårdsavverkningen lyckades väl
Skogsägaren Timo Seppänen kände till sluttningen, men visste inte att den klassificeras som ett naturobjekt. När Pajala tog kontakt och presenterade sin plan kunde de snabbt enas om åtgärderna.
Seppänens skogar består av ekonomiskog, och han är en självverksam skogsägare.
”All plantering och röjning utför jag själv. Skogen är en viktig inkomstkälla för mig.”
Trots att han prioriterar ekonomin i skogsvården har han inget emot naturvård.
”Naturvården får ändå inte begränsa användningen av skogen för mycket, eller åtminstone bör ägaren kompenseras om så sker”, anser Seppänen.
Pajala gjorde en ny avverkningsplan för det solexponerade området och uppdaterade anmälan om användning av skog till Skogscentralen. Skogen gallrades kraftigare än vad den ursprungliga planen förutsatte, och de trädlösa områdena utvidgades för att minska det beskuggande kronskiktet. I samma veva tillverkades konstgjorda högstubbar.
”Avverkningsmängderna blev sist och slutligen litet större än vad som först planerades.”
Drivningen utfördes av Pihka Forest, och Pajala är nöjd med drivningsresultatet.
”Entreprenören ansträngde sig för att få jobbet gjort så som det var tänkt. Sluttningen var brant och avverkningen måste ske dels uppifrån och ner, dels nedifrån och upp. Men det var värt besväret och resultatet blev precis som tänkt.”
Också Seppänen var nöjd med Metsä Groups arbete.
Under de närmaste åren behöver inga åtgärder vidtas i sluttningen. Efter naturvårdsavverkningen har levnadsförhållandena för de solälskande arterna förbättrats.
"Arternas status är tryggad och artsammansättningen kommer sannolikt att utvecklas framöver”, säger Pajala.
På längre sikt behöver man se till att det inte uppkommer en ny plantskog i luckorna. Det kvarvarande beståndet är förnyelsemoget om cirka tjugo år, och då kan det bli fråga om antingen fröträdsställning eller kalavverkning, beroende på vad ägaren beslutar.
Text Maria Latokartano
Foto Miika Manninen
Texten är en förkortning av en artikel som ursprungligen publicerades i tidningen Metsä Groupin Viesti 3/2025.