Jag går en rundtur på en förnyelseyta. Som jag ofta gör, räknar jag antalet trädslag på en enskild skogsfigur. Resultatet är nio, vi befinner oss med andra ord ganska långt söderut och på en frodig, ovanligt representativ ståndort. På en dryg hektar har man odlat gran och tall, men här har det också kommit in vårtbjörk, glasbjörk, asp och rönn på naturlig väg. Dessutom växer klibbalen på sitt arttypiska sätt i den skyddszon som lämnats längs vattendragen. Och på vägrenen invid en skogsbilväg hittar jag några sälgar, vilket också det är typiskt. Nedanför en liten brant skapar igen de näringsämnen som sipprar ned förutsättningar för en grupp skogslindar att växa.
I algruppen på stranden finns träd i många ålderskategorier, en del av dem är redan murkna. En vindpust får de glänsande allövsbaggarna som tuggar i sig alblad att glittra i solljuset. Alriskan reser sig ur marken och påminner om det sömlösa, underjordiska samarbetet mellan mykorrhizan och värdträdet. Alstammarna pryds av en mångsidig samling av svampar, som ett utställningsbord för vad alarna kan erbjuda i svampväg. De mest iögonfallande är aleldtickorna. På omkullfallna stammar stoltserar vackra, sammetsskinn med sina typiska hattar. På stående stammar växer altickor i täta grupper. Ovanpå de gamla altickorna kan man se en gulare svamp, typisk för sydfinländsk alskog: strävtickan. Den kräver alticka som växtunderlag och utnyttjar det trä som altickorna har brutit ned som växtsubstrat. Det finns ofta en fascinerande oändlighet i de ömsesidiga beroendeförhållandena mellan olika arter.
Under sommaren 2022 begränsade Metsä Group sina virkesinköp att omfatta endast tall, gran och björk, samt asp med en diameter på mindre än 40 cm. Kvar i skogen lämnas gråal, klibbal, grov asp, sälg och andra högväxande videarter, rönn, hägg, lönn, ek, en, skogslind, alm, ask och vissa fåtaliga trädslag som bara förekommer i sydvästra Finland. Listan på de trädslag som lämnas kvar i skogen är lång, och listan över följearterna för de här träden är ännu längre. Ändå utgör de mer sällan förekommande lövträden endast tre procent av virkesvolymen hos det totala trädbeståndet i vårt land.
Vi har gjort bedömningen att vi under de senaste fyra åren har låtit miljontals mer sällan förekommande lövträd stå kvar i skogarna för att växa, bli gamla och slutligen omvandlas till död ved. Och till detta kommer ännu de naturvårdsträd av huvudträdslagen som också lämnas kvar. Alla insektspollinerade trädslag bevaras, vilket med tanke på de pollineringstjänster skogen erbjuder, i kombination med en lättare markberedning, har medverkat till den positiva utvecklingen i täckningsgraden för lingon- och blåbärsbeståndet som vi redan ser.
Skogsbruket gjorde trädslagssammansättningen mer ensidig under 1900-talet. Asphatet och borttagandet av ”onödiga träd” försvagade de mer sällan förekommande trädens ställning i skogsmiljön. Murknande virke var oönskat, och både kvaliteten och kvantiteten på den döda veden minskade. Sedan dess har trenden vänt. Målet för det regenerativa skogsbruket är att öka andelen lövträd på lämpliga ståndorter, öka antalet sällan förekommande lövträd samt gamla trädindivider och grov, död ved för alla, i Finland naturligt förekommande trädslag. På så sätt förblir skogarna också friskare, eftersom ett ensidigt trädbestånd är mer utsatt för skador.
Skogsägarna har välkomnat de nya riktlinjerna för beaktandet av olika trädslag. Skogsdiskussionerna kretsar nu allt oftare kring olika trädslag. Skogsägarna är inte bara intresserade av ståndortskrav och följearter för olika trädslag, utan också av de möjligheter de olika trädslagen ger då det gäller att anpassa våra skogar till det snabbt föränderliga klimatet. Finland behöver därför en vision och en färdplan för trädslag som stärker skogarnas klimatresiliens och ökar antalet arter i ekonomiskogarna. Utbudet av trädslag som kan utnyttjas industriellt måste diversifieras, vilket samtidigt främjar en gynnsam utveckling av skogsmiljön.
Både skogsbruket och den biologiska mångfalden i skogen bygger på en helhet som bestäms av trädslagen, skogarnas ståndortsfaktorer och skogens utvecklingsstadier. Både virkesproduktionen och bevarandet av skogsmiljöns biologiska mångfald ska utvecklas utifrån samma grundläggande utgångspunkter, och inte längre separat, utan samtidigt, som en helhet.
Morgondagens allt rikare skogar växer sakta fram då vi omfamnar mångfalden. Med varje planterad planta och varje träd som lämnas i skogen bygger vi skogens framtid. När vi erbjuder skogen alternativ, erbjuder vi dem också till oss själva.